En forskningsbaserad essä om dialogens möjligheter och hinder

Utgångspunkten för det transdisciplinära forskningsprojektet Kunskap om och Arbetssätt I Rättvisa Och Socialt hållbara städer (KAIROS) är att ett rättvist och socialt hållbart Göteborg endast kan uppnås om de som bor, vistas och verkar i staden känner social tillit och samhörighet. Samtal mellan medborgare och beslutsfattare lyfts i forskning fram som ett sätt att fördjupa demokratin, öka tilliten i samhället och stärka människors rätt till inflytande över frågor som rör deras vardag. Mot denna bakgrund syftar den här essän till att diskutera vad litteraturen har att säga om förutsättningarna för dialogen mellan beslutsfattare och medborgare att kunna stärka och fördjupa demokratin. Vad krävs för att en jämlik dialogprocess ska förverkligas? Vilka förutsättningar måste finnas för att dialogen ska kunna bidra till social hållbarhet?

De teoretiska och empiriska studier av medborgardialoger som analyseras i essän har jag tolkat som forskning med ovanifrån- respektive underifrånperspektiv. Ovanifrånperspektivet tenderar att se medborgarna som politiska objekt som, om de upplever sig delaktiga i den politiska beslutsprocessen, förväntas bli mer följsamma och agera utifrån den representativa demokratins spelregler. Målet med dialogen är att stärka tilltron till det representativa systemet. Underifrånperspektivets forskare betraktar istället medborgare som subjekt vars aktiva deltagande i att identifiera och formulera problem samt i att finna lösningar på olika områden i sig är en demokratisk framgång. I underifrån-perspektivet framträder civilsamhället som en viktig aktör för att stärka röstsvaga grupper i dialogen. En fråga som inställer sig är på vilket sätt civilsamhället i realiteten fungerar i den rollen. Vissa grupper och rörelser i civilsamhället väljer att agera i motstånd mot den politiska makten istället för att inleda dialog med den. Andra grupper är inte betrodda eftersom de saknar den demokratiska uppbyggnad som skänker legitimitet åt röstbäraren. Om en jämlik dialog är beroende av ett civilsamhälle som inte vill eller får delta i samtal med makten får det konsekvenser för dialogens möjlighet att bidra till den sociala hållbarheten.

I demokratiteoretisk kritik framgår att makt är en central utmaning för en stärkt demokrati. Såväl dialogens förespråkare som dess kritiker identifierar makt som en utmaning för att uppnå en demokrati där resurssvaga grupper ges samma möjlighet till inflytande som resursstarka. Maktproblematiken är hos vissa ett argument för att undvika dialog mellan beslutsfattare och invånare, medan andra menar att den kan hanteras om det finns en medvetenhet om hur maktrelationer kan påverka en dialogprocess. Men maktens dynamik är också strukturell. I fonden till de utmaningar dialogen möter står, för projektet KAIROS, frågan om vad som krävs för att få till stånd en strukturell förändring som stärker den sociala hållbarheten. Resan jag gjort i författandet av denna essä har fört mig fram till slutsatsen att om medborgadialogen ska kunna bidra till att stärka den sociala hållbarheten måste människor betraktas som subjekt som i sitt aktiva deltagande har såväl rättigheten som skyldigheten att bidrar till en stärkt och fördjupad demokrati.