Migrationens ojämna geografi: Bosättningslagen ur ett rättviseperspektiv

Den 1 mars 2016 trädde en ny lag i kraft, Lag 2016:38, om mottagande av vissa nyanlända för bosättning. Bosättningslagen innebär att alla Sveriges kommuner är skyldiga att efter anvisning ta emot nyanlända. Tidigare har mottagandet bland Sveriges kommuner varierat påtagligt, där vissa kommuner helt har avstått från att ta emot anvisade nyanlända, ofta med hänvisning till rådande bostadsbrist. Regeringens uttalade ambition med lagen var att etablera en ”rättvis fördelning av nyanlända” och därmed skapa bättre förutsättningar för nyanlända att få arbete och komma in i samhället.

I korthet innebär Bosättningslagen att det är regeringen, baserat på prognoser från Migrationsverket, som beslutar om fördelning av nyanlända. Länsstyrelserna får besked om så kallade länstal, och fördelar sedan själva kommuntal. Talen baseras på en fördelningsmodell där befolkningsstorlek, arbetsmarknadsförutsättningar, det sammantagna
mottagandet av nyanlända, samt hur många nyanlända som redan uppehåller sig i kommunen, tas med i beräkningen.
Implementeringen av lagen har kommit att falla mycket olika ut i olika kommuner, och efterhand har lagen kommit att bli en brännande politisk tvistefråga. En del kommuner har valt att göra mer än vad lagen föreskriver, andra har utgått från de intentioner om permanenta bostadslösningar som formulerades i den proposition som föregick lagen, medan ytterligare andra har ifrågasatt vilket ansvar man har och hur långt det sträcker sig. Ambitionen med lagen, som kan sägas ha varit att lagstifta fram ett mottagande i kommuner som tidigare inte tagit emot nyanlända, har i många fall fått konsekvensen att anvisningstalen har blivit höga i kommuner där bostadsbristen är stor. Att Förvaltningsrätten, efter lagens införande, gav kommuner rätt att säga upp bostadskontrakt med nyanlända efter två år, det vill säga i samband med att etableringstiden går ut, har satt fingret på att lagens ambition, att skapa bättre förutsättningar för nyanlända att komma in i samhället, inte nödvändigtvis uppfylls med lagen.